torsdag 28 maj 2009

Vilken vuxen är du? Eller vägrar du vara vuxen?

Vuxen. Ja, det är ett ord som skrämmer många idag, men som för andra är något att leva efter. Själv är jag oerhört delad när jag hör ordet. Min egen uppfattning om dess innebörd kan jag leva med och ja, där tillhör jag strävansgruppen, men sedan finns också den andra sidan av myntet.

Det som fångat mitt intresse i allt detta är att jag i så många situationer numer känner mig som ett UFO i umgänget med min omgivning. Om man är väldigt krass och sätter epitet (vilket jag tänker tillåta mig att vara och göra här), så finns det några olika möjliga kategorier att dela in inställningar i. Jag väljer att renodla och vara ganska överdrivande, för att göra skillnaden tydlig. Utöver dessa kategorier så finns min kategori, vilken är en slags muterad hybrid mellan de övriga. Kanske är det några av er som kommer att känna igen er i beskrivningarna och då får ni gärna påkalla min uppmärksamhet, för alltsom oftast känner jag mig ganska ensam om min egendomliga livsinställning. Jag vill också poängtera att i min överdrift kanske jag riskerar att låta dömande och kritisk gällande någon specifik kategori. Det är inte min mening. Porträtten är karikatyrer och gjorda med värme.

De mest framträdande kategorierna som jag har träffat på är å ena sidan de som gör allt för att inte förknippas med vuxenhet. Det är de som anser ordet vara ett skällsord, ett misslyckande och allmänt livsnederlag. Å andra sidan finns det de som när de uppnår en viss ålder, eller uppfyller vissa så kallade livsmål på vägen, som istället hellre skulle dö än att försätta sig i pinsamma och med den omogna ungdomen förknippade situationer. Dessa personer vill bli tagna på största möjliga aaaaallvar.

Den första kategorin är den som skulle himla med ögonen och knorra stort om någon ens nämnde ordet parmiddag. Samma reaktion uppstår vid en rad andra tillfällen, såsom yppande kring skapande av fasta rutiner och om O.S.A. infaller tidigare än tre dagar innan evenemanget. I dessas ögon styrs livet av vad som känns lustfyllt för stunden. Ord som ansvar, hänsyn och praktiskhet tyder på tråkighet, konservatism och skrämmande vardaglighet. De vill leva ut det jobbiga och tråkiga via filmer, tv-serier, dataspel och andra fiktiva världar, där de kan ta en paus och hämta lite godis, en kopp kaffe, eller ett glas vin. Är filmen dålig, kan de faktiskt välja att inte se klart den. Den valmöjligheten fattas dem när de hamnar på parmiddagen, där det sociala spelet hindrar ett alltför abrupt uppbrott. Idets behov strävar ständigt efter att tillfredsställas och lämnar litet utrymme för att ta in omgivningen.

Kategori nummer två däremot sätter istället ett stort värde i den ordnade form som parmiddagen innebär. Inte nog med att de förtjust anordnar dem, utan de är noga med att poängtera att det just är en tillställning för par. De samlar inte ihop ett gäng och inser att slumpen gjort att det är lika många kvinnor som män, o nej, utan istället är det nogsamt planerat och uträknat. Orsaken till denna stolthet baseras på en känsla av att ha kommit längre än många andra i sin omgivning. Det finns ett behov av att lämna den besvärliga och omvälvande tonårstiden, för den logiska och ordnade vuxenheten. Genom sina val visar de att de lämnat id-beteendet bakom sig och nu är världsvana och medvetet fulländade jag, med klara inslag av Super-ego (överjaget). Samtalsämnen som är gångbara beror lite på hur många livsmål som bockats av hittills. Det kan röra sig om vitvaror, gardiner, tekniska prylar och gemensamma resor. Finns det barn i bilden eller graviditeter är dessa saker självskrivna ämnen. Positivt med den här kategorin är hänsynstagandet till andra individer. Det finns grundläggande regler som gör att du meddelar dig i god tid och genuint vill leva ut din roll väl.

Det finns även en tredje kategori, där man blandar de bägge tidigare nämnda kategorierna, men där man väljer valda inslag av dessa. Den är en variant av den kategori som jag själv bekänner mig till. Den här kategorin kan anamma den så kallade nördigheten från den förstnämnda. Ofta upphöjs då ett intresse till en slags intellektualiserad version, som visar på en personlig bredd. Vad detta kan vara beror lite på vilken generation man tillhör. Det blir en sammanförande faktor, som etablerar vuxenheten genom att vara tids- och generationsbunden. Väljer du dock att stå utanför dessa av kollektivet ansedda nördigheter, kan du hamna utanför kategori tre. Vidare bibehåller kategori tre vikten av hur deras hem uppfattas. Hemmet är en spegel av din personlighet och etablerar hur lyckad du är på vuxenskalan. Kategori tre anses ofta vara den perfekta blandningen av medveten lekfullhet och vuxenhetens välordning.

Ja, så är vi då framme vid kategori fyra, undertecknads kaotiska kategori. Som varande en naiv idealist, vill man sammanföra de två världarna till en romantiserad och rosaskimrande enhet. Ansvar är bra. Om alla tar sitt ansvar, så kan alla bli lyckliga och må bra. Då faller det inte på någras tyngda axlar. Filmerna och tv-serierna kan vara måttsnören, så se så många som möjligt och lev efter dem. Om man kämpar för fred, om man kämpar för kärleken och sina närmaste, ja, då kommer belöningen tillslut. De yttre aspekterna är oviktiga - vem bryr sig om sitt hem och sin trädgård? Vem måste ha den senaste tekniska utrustningen!? Lojalitet hindrar att du alltid följer ditt id, vilket allt som oftast struntar i om du sviker eller inte. Kanske låter det fint och som om jag placerar denna kategori på piedistal - men då har ni gravt missuppfattat. Här handlar det inte om att kaos är granne med Gud. Här handlar det om två oförenliga ytterligheter - för hur kan man stå med en fot fastvuxen i verkligheten och en annan lika cementerad i fantasin. När de två sätts i rörelse - vart hamnar du då?

Vuxen. Det fascinerar mig hur stor inverkan ett sådant litet ord kan ha på de val vi gör. Rädslan för än det ena, än det andra skapar läger, vilka ibland blir svåra att överbrygga. Varför läggs så stor vikt vid det? För mig är det ett mysterium.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar