Kreativa uttryck - ett beroende för den suktande själen

Redan när jag var liten hade jag ett behov av att uttrycka mig. Ja, från början gavs behovet kanske inte främst utlopp i skrift, utan då användes de färdigheter eller former som bättre behärskades. Läsningen blev tidigt ett beroende och jag var fascinerad av att identifiera och pröva mig själv mot en rad olika typer av berättande och situationer. TV-serier och filmer trollband mig och så snart jag kunde formulera drömmar och mål sågs framtiden utstakad - skådespelare. Det var min sanna natur. Det handlade inte om berömmelse eller pengar. Istället byggde det på en längtan att få ge utlopp för alla tankar och känslor som bubblade inom mig.

Känslostämningar och mänskligt beteende fängslade min karaktär och jag ville lära mig om dem alla. Jag ville förstå de mäktiga sinnesförnimmelser som en människa kan erfara under sitt liv. Under ett ögonblick ville jag vara personen i boken eller filmen som älskade, hatade, svalt, dansade, sjöng eller sörjde. Jag ville förflytta mig från min vardag till 1700-talets Frankrike, 1850-talets Irland, 1910-talets Sverige eller 1940-talets USA. Ja, egentligen spelade inte den exakta tiden och platsen någon roll. Främst var syftet att vara en annan person, i en annan tid och på en annan plats. Jag hade redan hunnit tjusas av Charlie Chaplin, men där andra skrattade, grät jag.

Mina förstående föräldrar lät mig börja med barnteater. De hade redan upptäckt att jag hade en förmåga att ta för mig varje gång det handlade om uppträdanden på dagis, lekis och så småningom även i skolan. Jag tog mig an uppdragen i teatern (i studiefrämjandets regi) med hull och hår. Det var alltid en liten flicka med randigt hår, runda kinder och ständigt iakttagande blågrå ögon som stod längst fram i barnskaran omkring dramapedagogen. Vetgirigt tog hon till sig allt som sades och ville vara bäst. Hon ville fånga och imitera personers kroppsspråk och gångstil, vara mest avslappnad och mest övertygande i allt hon gjorde. I såväl andra som tredje klass spelade hon betydande (i mina barnögon) roller i skoluppsättningar, vilket gjorde att nederlaget i fjärde klass, då rollen som Maria i julspelet gick till en annan flicka, ledde till en omvälvande livskris. Vad hade hon gjort för fel? Hon slutade med teater (i alla fall under ett antal år).

I samband med att teatern hamnade på hyllan, så uppstod behovet av ett alternativt uttryckssätt. Tankar och känslor fanns i högsta grad kvar inuti och behövde få utlopp. Det var nu skrivandet blev ett måste. Det bara rann ut över papper och i anteckningsböcker. Fantasi och egna upplevelser - allt skulle ut och dokumenteras. Samtidigt fanns en otrolig självmedvetenhet och blygsel över det som nedpräntades. Även om drömmen var att det skulle finnas ett värde för någon annan med det som flödade ur mig i form av krumelurer och intog arken framför, så vågade jag inte riskera fiasko. Skrivandet blev enbart terapi. Det blev möjligheten att pröva alla de där undringarna och tankarna som uppstått till följd av böcker, TV-serier, filmer, teatern och naturligtvis mina egna erfarentheter av livet. Jag var tio år gammal, men kände mig så mycket äldre.

Ser jag idag tillbaka på dessa barnsliga, oerfarna och ganska banala alster som producerades under perioden från det att jag var tio år upp till tjugoårsåldern, kan jag småle. Det är ingen stor litteratur, nej, den är inte ens läsvärd. Trots det kan jag känna mig stolt och glad över det den representerar. Gemensamt för dessa texter är att de rymmer en nyfikenhet för både tider som varit och framtiden, det finns en tro på kärlek och människors inneboende godhet och där finns ett rättspathos och en medvetenhet om orättvisor samt vikten av att se den lilla människan. I dessa texter utvecklade jag min medvetenhet, mina kunskaper och gav utlopp för mina drömmar, men även mina mardrömmar. Texterna blir också tidsdokument. I dem syns spår av det som hände i det samhälle där jag växte upp. Konflikter, politiska missförhållanden, hjältedåd, kärlek, övergivenhet, rikdedom och fattigdom, svält, uppoffringar och död- allt behandlades. Jag vet att tankar väcktes av mordet på Olof Palme, Tjernobylkatastrofen, när järnridån föll mot östeuropa och muren raserades i Berlin. Kriget på Balkan skrämde och sammanblandades med oron över vad medlemskap i EG (EU) egentligen innebar. Dessa, då aktuella, företeelser blandades med liknande historiska händelser och ett stort mått fantasi.

Vid genomläsning av den uppsjö av tecken - vilka bildar ord, meningar, stycken - och som strömmat ur mig den senaste stunden, inser jag att jag även här givit fritt spelrum åt tankar och infall. Måhända hindrar det eventuella läsare att orka följa med i svängarna, men detta till trots tänker jag inte ändra på något. Istället får detta inlägg representera den fantastiska och unika roll som språk och skrivande kan spela för en enskild person. Det får representera hur man genom dessa kan realisera och befästa sina tankar, känslor och funderingar för såväl andra som för en själv. Det får helt enkelt representera det behov av att få uttrycka mig, som ännu ibland helt tar över min person.