Att vara ett barn av sin tid

Ibland känner jag mig lurad. Jag vet inte om jag är ensam om det, men jag har en misstanke om att så inte är fallet. Som varande 70-talist, det vill säga en av dessa personer som av många äldre generationer anses sakna driv och som av de yngre anses vara mesig, mjäkig och obeslutsam, måste jag nu skriva ett förklarande inlägg.

När jag och mina jämnåriga var små, gjordes barnprogram med tydliga politiskt och moraliskt korrekta budskap. Proggrörelsen och punken nådde sina höjpunkter och som barn av vår tid kunde vi knappast undvika att påverkas. Själv gick jag på dagis där personalen bl.a. utgjordes av en engagerad miljö- och människorättshippie och en lika medveten dramapedagog. Under musikstunderna sjöngs sånger av bland andra Nationalteatern. Döm min förvåning när jag senare i vuxnare ålder insåg budskapen och texternas innebörd, vilka hade gått mig aningen förbi när jag var fyra år gammal och bara tyckte att musikstunderna var mysiga.

Jag minns också min lycka över att få prenumerera på Bamsetidningar. Morfar var min stora idol, då det var han som stod för betalningen av prenumerationen. Mina kusiner fick istället Kalle Anka, men min humanistiska ömma moder ansåg budskapet där vara olämpligt. Kalle Anka var en ogin, egoistisk och beräknande liten anka och hans farbror Joakim skall vi inte tala om; en rik kapitalist som inte tvekade inför att ibland lura även sitt eget kött och blod. Bamse å andra sidan var världens snällaste björn, som med sina lojala vänner bekämpade ondskan, vilken personifierades i karaktärer som kapitalisten Krösus Sork och den fuskande och opålitlige Vargen (även om den senare så småningom omvändes). Min mors inställning har ändrats under årens lopp. Hon är nu en av dem som är mest fascinerad över det etiska dilemmat i beskrivningen av Bamse som en drogberoende liten björn, som ger sig på de oliktänkande och slänger upp dem i träden. En björn vars vänner utgörs av en liten rädd kanin som inte vågar säga emot och en konform sköldpadda som vägrar åsidosätta sina egna vanor och behov oavsett om hans vänner är i fara.

I början och mitten av 80-talet, när jag närmade mig 10-årsåldern, gick bilder ut i etern från Etiopien. Där rådde svält och missförhållanden. Eftersom det bara fanns två tv-kanaler och då Aktuellt och Rapport var heliga för föräldragenerationen, satt även jag och såg dessa bilder. I skolan reagerade man genast. Det rätta och riktiga var naturligtvis att göra barnen medvetna om hur bra de hade det och hur synd det var om barnen i Etiopien. Detta gjorde att man som barn omedelbart skuldbelades om man inte åt upp maten i bamba (skolmatsalen). Det basunerades då ut att man var otacksam och borde tänka på att det fanns de barn som inte fick någon mat alls och som svalt.

Skuldbeläggningen var dock inte nog. Åtminstone utgick det på min grundskola ett påbud att alla mellanstadiebarn skulle rita bidrag till en Fredskalender. De finaste och bästa bidragen valdes ut (av lärarna - inte sällan var det lärarbarnens alster som vann) och trycktes upp. Varje elev fick sedan i uppgift att sälja åtminstone ett minimiantal kalendrar (allt som oftast fick släkten hålla god min och punga ut med pengarna för att trösta det förtvivlade barnet). Tillsammans med de duktiga barn vars alster blev utvalda, premierades även de som sålde flest kalendrar. Dessa var extra goda människor. Jag behöver förmodligen inte tala om att de barn vars konstnärlighet ansågs bäst även fick sålt flest kalendrar. Det är ju mer lockande för släkten att köpa en kalender när deras eget kött och blod är representerat. Kombinera denna erfarenhet med galor som Band Aid och bilden av vår (70-talisternas) fostran klarnar.

Vad vill jag då få sagt med denna resa genom memory lane? Jo, min generation har aldrig haft en chans att inte bli drömmare. Vi skall kämpa mot orättvisorna och misslyckas vi blir skuldbördan enorm. Detta gör att vi ofta väljer en av två vägar. En del av oss blir självuppoffrande så till den milda grad att vi tillslut inte vet var vår vilja börjar och någon annans tar vid. Vi är rädda att inte ta hänsyn till vår omvärld och välja den rätta vägen - att vara en Varg istället för en Lille Skutt eller Bamse. Samtidigt skall vi vara ledande i förbättringsarbetet. Självständigt skall vi undvika skulden genom att vara BÄST. Vi vill tillhöra skaran som får sina alster publicerade i Fredskalendern om det så innebär att vi får jobba dygnet runt. Lyckas vi med vår karriär, så gynnas våra barn genom att världen blir en bättre plats. Inte kan de väl då klaga på att vi inte kommer ifrån jobbet i tid?

Den andra vägen innebär istället att skuldbördan blir så stor att vi helt enkelt inte orkar bry oss. Vi gör revolt. Tvingade att alltid tänka på andra under uppväxten ger en motreaktion: Jag ser om mig själv, för andra är jag så infernaliskt trött på. Är det konstigt att du blir disillusionerad när du ser dig sviken en femtioandra gång av någon som inte fostrats i sann 70-talsanda? Är det konstigt att du resignerar när du avslöjar att Bamse just var en drogberoende liten björn som hastigt dömde folk i sin omgivning? Är det konstigt att det då är svårt att vända en redan blånad andra kind till.

Ibland känner jag mig helt enkelt lurad ...