lördag 6 juni 2009

Att ha drömmar och förväxla dem med mål

Redan som liten uppmuntras du att drömma. Det är på något sätt dina drömmar om framtiden, vad du skall uppnå och sträva efter, som skapar meningen med ditt liv. Dina föräldrar kan i processen spela en stor roll oavsett om det är deras avsikt eller inte. Det är dock deras inställning till dig, deras drömmar och de förutsättningar som du upplever i deras sällskap, som danar dina drömmar dagligen från det att du är en halvmeter hög och upp till tidiga tonåren.


En del föräldrar har lärt sig att de i alla lägen skall stötta sina barn. Även när barnet i sandlådan kastar en spade på ett annat barn, kan dessa föräldrar vända händelseförloppet till att deras barn inte gjort något fel. Att deras barn agerat så, har naturligtvis att göra med att han/hon redan drömmer om att bli diskuskastare och nu bara övade. Det andra barnet borde ha förståelse för detta. Samma barn kommer senare i handbollslaget vilja ha alla passningar, avlossa alla skott mot mål, samt klaga på sina medspelare för sina egna misstag. Hade medspelarna bara passat bättre, eller sprungit i den lucka som barnet tänkt eller liknande, så hade det gått bättre.


Dessa barn kan nå framgång i unga (och ibland även vuxna) år. Frågan är dock vad som händer om, eller när, den dag kommer då de inser att de drömmar som de uppnått egentligen är föräldrarnas? För i en sådan relation med föräldrarna blir barnet också oerhört beroende av att bli skyddad och framlyft utav dessa. Ofta kan personerna runt omkring bli ganska trötta på att alltid anses vara skyldiga till att misstag begåtts och inte känna någon större lust att stötta när personen en vacker dag inte kan gömma sig från sin egen inblandning och sina egna imperfektioner.


En annan grupp är den där föräldrarna ställer omåttliga krav och hur än barnet försöker, så lyckas det inte leva upp till den perfekta bilden som föräldrarna efterfrågar. Det som kan vara lurigt i det här fallet är vissa föräldrarna kanske inte ens önskar perfektionen, men det är de signaler som de omedvetet ger barnet. Ibland kan deras (låt oss kalla det) krav vara tänkta att skydda barnet. De vill helt enkelt inte att barnet skall bli sårat genom att höra det som kan ses som negativt i dess prestationer, så föräldrarna talar om det först. De kan ju lägga fram det på ett snällare sätt, så att barnet kan försvara sig om någon annan säger något, tror de. I andra fall är det helt enkelt så att det är höga krav som ställs och barnet kämpar ständigt för att duga.

I vilket fall som helst, kan detta leda till vissa ganska orealistiska måluppsättningar. Kanske har du som barn svårt för matematik, men för att leva upp till förväntningarna satsar du på att bli kärnfysiker och genomlever brutalt besvärliga år under gymnasietiden, för naturvetenskapliga programmet är det enda rätta. Det kan också bli så att du vid frågan om vad du drömmer om kan svara: Jag vill vinna nobelpriset i litteratur samt vinna en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll. Underförstått förstår vi att personen tycker om att skriva samt teater/film. Drömmarna är dock mindre realistiska och målen aningen högt satta. Det handlar inte om: Jag vill försöka skriva färdigt ett litterärt verk och få det publicerat! Eller: Jag tycker om teater och skulle vilja se om jag kan gå med i en teatergrupp, kanske arbeta som skådespelare. Drömmar är naturligtvis aldrig fel, men då drömmarna förväxlas med mål, kan utgången bli bitter. För vad händer om du bara har dessa höglygande drömmar, men aldrig ens kommer i närheten av att uppnå dem?


Diskussionen av föräldrarnas roll har kanske fått ta lite för stor plats här. Poängen är bara att den har viss betydelse. Självklart har majoriteten av alla föräldrar sitt barns bästa för sina ögon och kämpar för att stötta och hjälpa. Syftet här är bara att lyfta fram vissa problematiker och fallgropar som kan finnas (OBS! Det är rena spekulationer baserade på iakttageler, ej forskning).


Idag verkar det finnas en enorm diskrepans mellan drömmar och mål å ena sidan samt vilja och driv att uppnå dem å andra sidan. Detta leder emellanåt till disharmoni, cynism och stress hos många. Vi målar upp högtflygande mål, där kändisskap är ett av de mer populära i nuläget. Ofta vill vi dock att det skall fungera som på film, det vill säga; vi vill att någon plötsligt skall se vår unika talang och komma fram till oss på gatan, för att vi sedan skall lyftas upp till stjärnstatus, egentligen utan att behöva arbeta på det. Vi vill att den första publikation vi skickar in till ett förlag eller en tidskrift omedelbart skall uppmärksammas och ge renommé. Vi vill att om vi sjunger i duschen, så skall grannen råka vara talangscout som omedelbart kontaktar den ryktbare skivproducenten. Vi går genom livet väntande ... och blir besvikna när ingen ser den unikhet och talang som vi besitter.


Detta är en bild som uppmuntrats och etablerats i samhället idag och då även hos de yngre generationerna. Undertecknad har inte för avsikt att detta uppfattas som en anklagelse, men önskar att riskerna beräknas. Dessa enorma krav på att LYCKAS, på att förväntas ha mål, men inte ges verktyg för att kunna uppnå dem, bidrar till känslan av otillräcklighet, vilket leder till mass-apati. Vi blir som en följd mer skeptiska och ser fler skavanker hos dem omkring oss. För att skymma de egna misstagen, projicerar vi över dem på vår omgivning, för att kunna belägga vårt eget existensberättigande. Resonemanget blir: Jag kanske inte kan nå upp till alla förväntingar och alla mål jag har, men det kan å andra sidan inte du heller!

Så, kära medmänniskor, dröm vidare - men förväxla inte drömmarna med verklighet - förväxla dem inte med mål! Låt drömmar få vara vackra fantasier med guldkant, som förgyller tillvaron istället för att fördunkla den med stress, press och en känsla av otillräcklighet.

1 kommentar:

  1. Är inte ett mål per definition en form av dröm? Även om givetvis varje dröm därmed behöver vara ett mål (på samma enkla vis som att alla fyrbenta djur inte behöver vara hästar bara för att påståendet att alla hästar är fyrbenta djur skall vara sant).

    Tro snarast att det handlar om att urskilja mellan mål-drömmar och andra sorts drömmar, och att lära sig att blanda mått av att sikta mot stjärnorna med ett realistiskt tänkande att just den målriktningen kanske kan vara det som tar en över gärsgården.

    Och kanske även i dagens klimat att återta tanken om att drömma om kändisskapets parnass för att ha åstadkommit något, och inte bara nära en dröm om att bli känd för att vara känd för att vara känd.

    SvaraRadera