Vilken vuxen är du? Eller vägrar du vara vuxen?

Vuxen. Ja, det är ett ord som skrämmer många idag, men som för andra är något att leva efter. Själv är jag oerhört delad när jag hör ordet. Min egen uppfattning om dess innebörd kan jag leva med och ja, där tillhör jag strävansgruppen, men sedan finns också den andra sidan av myntet.

Det som fångat mitt intresse i allt detta är att jag i så många situationer numer känner mig som ett UFO i umgänget med min omgivning. Om man är väldigt krass och sätter epitet (vilket jag tänker tillåta mig att vara och göra här), så finns det några olika möjliga kategorier att dela in inställningar i. Jag väljer att renodla och vara ganska överdrivande, för att göra skillnaden tydlig. Utöver dessa kategorier så finns min kategori, vilken är en slags muterad hybrid mellan de övriga. Kanske är det några av er som kommer att känna igen er i beskrivningarna och då får ni gärna påkalla min uppmärksamhet, för alltsom oftast känner jag mig ganska ensam om min egendomliga livsinställning. Jag vill också poängtera att i min överdrift kanske jag riskerar att låta dömande och kritisk gällande någon specifik kategori. Det är inte min mening. Porträtten är karikatyrer och gjorda med värme.

De mest framträdande kategorierna som jag har träffat på är å ena sidan de som gör allt för att inte förknippas med vuxenhet. Det är de som anser ordet vara ett skällsord, ett misslyckande och allmänt livsnederlag. Å andra sidan finns det de som när de uppnår en viss ålder, eller uppfyller vissa så kallade livsmål på vägen, som istället hellre skulle dö än att försätta sig i pinsamma och med den omogna ungdomen förknippade situationer. Dessa personer vill bli tagna på största möjliga aaaaallvar.

Den första kategorin är den som skulle himla med ögonen och knorra stort om någon ens nämnde ordet parmiddag. Samma reaktion uppstår vid en rad andra tillfällen, såsom yppande kring skapande av fasta rutiner och om O.S.A. infaller tidigare än tre dagar innan evenemanget. I dessas ögon styrs livet av vad som känns lustfyllt för stunden. Ord som ansvar, hänsyn och praktiskhet tyder på tråkighet, konservatism och skrämmande vardaglighet. De vill leva ut det jobbiga och tråkiga via filmer, tv-serier, dataspel och andra fiktiva världar, där de kan ta en paus och hämta lite godis, en kopp kaffe, eller ett glas vin. Är filmen dålig, kan de faktiskt välja att inte se klart den. Den valmöjligheten fattas dem när de hamnar på parmiddagen, där det sociala spelet hindrar ett alltför abrupt uppbrott. Idets behov strävar ständigt efter att tillfredsställas och lämnar litet utrymme för att ta in omgivningen.

Kategori nummer två däremot sätter istället ett stort värde i den ordnade form som parmiddagen innebär. Inte nog med att de förtjust anordnar dem, utan de är noga med att poängtera att det just är en tillställning för par. De samlar inte ihop ett gäng och inser att slumpen gjort att det är lika många kvinnor som män, o nej, utan istället är det nogsamt planerat och uträknat. Orsaken till denna stolthet baseras på en känsla av att ha kommit längre än många andra i sin omgivning. Det finns ett behov av att lämna den besvärliga och omvälvande tonårstiden, för den logiska och ordnade vuxenheten. Genom sina val visar de att de lämnat id-beteendet bakom sig och nu är världsvana och medvetet fulländade jag, med klara inslag av Super-ego (överjaget). Samtalsämnen som är gångbara beror lite på hur många livsmål som bockats av hittills. Det kan röra sig om vitvaror, gardiner, tekniska prylar och gemensamma resor. Finns det barn i bilden eller graviditeter är dessa saker självskrivna ämnen. Positivt med den här kategorin är hänsynstagandet till andra individer. Det finns grundläggande regler som gör att du meddelar dig i god tid och genuint vill leva ut din roll väl.

Det finns även en tredje kategori, där man blandar de bägge tidigare nämnda kategorierna, men där man väljer valda inslag av dessa. Den är en variant av den kategori som jag själv bekänner mig till. Den här kategorin kan anamma den så kallade nördigheten från den förstnämnda. Ofta upphöjs då ett intresse till en slags intellektualiserad version, som visar på en personlig bredd. Vad detta kan vara beror lite på vilken generation man tillhör. Det blir en sammanförande faktor, som etablerar vuxenheten genom att vara tids- och generationsbunden. Väljer du dock att stå utanför dessa av kollektivet ansedda nördigheter, kan du hamna utanför kategori tre. Vidare bibehåller kategori tre vikten av hur deras hem uppfattas. Hemmet är en spegel av din personlighet och etablerar hur lyckad du är på vuxenskalan. Kategori tre anses ofta vara den perfekta blandningen av medveten lekfullhet och vuxenhetens välordning.

Ja, så är vi då framme vid kategori fyra, undertecknads kaotiska kategori. Som varande en naiv idealist, vill man sammanföra de två världarna till en romantiserad och rosaskimrande enhet. Ansvar är bra. Om alla tar sitt ansvar, så kan alla bli lyckliga och må bra. Då faller det inte på någras tyngda axlar. Filmerna och tv-serierna kan vara måttsnören, så se så många som möjligt och lev efter dem. Om man kämpar för fred, om man kämpar för kärleken och sina närmaste, ja, då kommer belöningen tillslut. De yttre aspekterna är oviktiga - vem bryr sig om sitt hem och sin trädgård? Vem måste ha den senaste tekniska utrustningen!? Lojalitet hindrar att du alltid följer ditt id, vilket allt som oftast struntar i om du sviker eller inte. Kanske låter det fint och som om jag placerar denna kategori på piedistal - men då har ni gravt missuppfattat. Här handlar det inte om att kaos är granne med Gud. Här handlar det om två oförenliga ytterligheter - för hur kan man stå med en fot fastvuxen i verkligheten och en annan lika cementerad i fantasin. När de två sätts i rörelse - vart hamnar du då?

Vuxen. Det fascinerar mig hur stor inverkan ett sådant litet ord kan ha på de val vi gör. Rädslan för än det ena, än det andra skapar läger, vilka ibland blir svåra att överbrygga. Varför läggs så stor vikt vid det? För mig är det ett mysterium.

Att vara ett barn av sin tid

Ibland känner jag mig lurad. Jag vet inte om jag är ensam om det, men jag har en misstanke om att så inte är fallet. Som varande 70-talist, det vill säga en av dessa personer som av många äldre generationer anses sakna driv och som av de yngre anses vara mesig, mjäkig och obeslutsam, måste jag nu skriva ett förklarande inlägg.

När jag och mina jämnåriga var små, gjordes barnprogram med tydliga politiskt och moraliskt korrekta budskap. Proggrörelsen och punken nådde sina höjpunkter och som barn av vår tid kunde vi knappast undvika att påverkas. Själv gick jag på dagis där personalen bl.a. utgjordes av en engagerad miljö- och människorättshippie och en lika medveten dramapedagog. Under musikstunderna sjöngs sånger av bland andra Nationalteatern. Döm min förvåning när jag senare i vuxnare ålder insåg budskapen och texternas innebörd, vilka hade gått mig aningen förbi när jag var fyra år gammal och bara tyckte att musikstunderna var mysiga.

Jag minns också min lycka över att få prenumerera på Bamsetidningar. Morfar var min stora idol, då det var han som stod för betalningen av prenumerationen. Mina kusiner fick istället Kalle Anka, men min humanistiska ömma moder ansåg budskapet där vara olämpligt. Kalle Anka var en ogin, egoistisk och beräknande liten anka och hans farbror Joakim skall vi inte tala om; en rik kapitalist som inte tvekade inför att ibland lura även sitt eget kött och blod. Bamse å andra sidan var världens snällaste björn, som med sina lojala vänner bekämpade ondskan, vilken personifierades i karaktärer som kapitalisten Krösus Sork och den fuskande och opålitlige Vargen (även om den senare så småningom omvändes). Min mors inställning har ändrats under årens lopp. Hon är nu en av dem som är mest fascinerad över det etiska dilemmat i beskrivningen av Bamse som en drogberoende liten björn, som ger sig på de oliktänkande och slänger upp dem i träden. En björn vars vänner utgörs av en liten rädd kanin som inte vågar säga emot och en konform sköldpadda som vägrar åsidosätta sina egna vanor och behov oavsett om hans vänner är i fara.

I början och mitten av 80-talet, när jag närmade mig 10-årsåldern, gick bilder ut i etern från Etiopien. Där rådde svält och missförhållanden. Eftersom det bara fanns två tv-kanaler och då Aktuellt och Rapport var heliga för föräldragenerationen, satt även jag och såg dessa bilder. I skolan reagerade man genast. Det rätta och riktiga var naturligtvis att göra barnen medvetna om hur bra de hade det och hur synd det var om barnen i Etiopien. Detta gjorde att man som barn omedelbart skuldbelades om man inte åt upp maten i bamba (skolmatsalen). Det basunerades då ut att man var otacksam och borde tänka på att det fanns de barn som inte fick någon mat alls och som svalt.

Skuldbeläggningen var dock inte nog. Åtminstone utgick det på min grundskola ett påbud att alla mellanstadiebarn skulle rita bidrag till en Fredskalender. De finaste och bästa bidragen valdes ut (av lärarna - inte sällan var det lärarbarnens alster som vann) och trycktes upp. Varje elev fick sedan i uppgift att sälja åtminstone ett minimiantal kalendrar (allt som oftast fick släkten hålla god min och punga ut med pengarna för att trösta det förtvivlade barnet). Tillsammans med de duktiga barn vars alster blev utvalda, premierades även de som sålde flest kalendrar. Dessa var extra goda människor. Jag behöver förmodligen inte tala om att de barn vars konstnärlighet ansågs bäst även fick sålt flest kalendrar. Det är ju mer lockande för släkten att köpa en kalender när deras eget kött och blod är representerat. Kombinera denna erfarenhet med galor som Band Aid och bilden av vår (70-talisternas) fostran klarnar.

Vad vill jag då få sagt med denna resa genom memory lane? Jo, min generation har aldrig haft en chans att inte bli drömmare. Vi skall kämpa mot orättvisorna och misslyckas vi blir skuldbördan enorm. Detta gör att vi ofta väljer en av två vägar. En del av oss blir självuppoffrande så till den milda grad att vi tillslut inte vet var vår vilja börjar och någon annans tar vid. Vi är rädda att inte ta hänsyn till vår omvärld och välja den rätta vägen - att vara en Varg istället för en Lille Skutt eller Bamse. Samtidigt skall vi vara ledande i förbättringsarbetet. Självständigt skall vi undvika skulden genom att vara BÄST. Vi vill tillhöra skaran som får sina alster publicerade i Fredskalendern om det så innebär att vi får jobba dygnet runt. Lyckas vi med vår karriär, så gynnas våra barn genom att världen blir en bättre plats. Inte kan de väl då klaga på att vi inte kommer ifrån jobbet i tid?

Den andra vägen innebär istället att skuldbördan blir så stor att vi helt enkelt inte orkar bry oss. Vi gör revolt. Tvingade att alltid tänka på andra under uppväxten ger en motreaktion: Jag ser om mig själv, för andra är jag så infernaliskt trött på. Är det konstigt att du blir disillusionerad när du ser dig sviken en femtioandra gång av någon som inte fostrats i sann 70-talsanda? Är det konstigt att du resignerar när du avslöjar att Bamse just var en drogberoende liten björn som hastigt dömde folk i sin omgivning? Är det konstigt att det då är svårt att vända en redan blånad andra kind till.

Ibland känner jag mig helt enkelt lurad ...

Det sociala spelet

När man samlar ca 70 personer i en festlokal, presenteras man inför en film som man får tillfälle att betrakta från första bänk. Denna film presenterar i överflöd intressanta och intrikata karaktärer, vilka under de närmaste timmarna troligen kommer att genomgå en rad förändringsprocesser. Filmens titel skulle lite passande kunna vara: Det sociala spelet.

Anslaget är då filmens karaktärer anländer, fulla av förväntan, iklädda sina bästa masker (läs klädkod, smink och bling). De antar den avvaktande posen och spanar försiktigt omkring sig för att inte avslöja sin nyfikenhet. De vill trots allt framstå som världsvana och inte utmärka sig så att sus och dus uppstår runt deras person redan från början. Räddaren i nöden är fördrinken. Det är dock viktigt att du inte häver i dig innehållet i glaset för fort. Det är då du i de försiktigt spanandes ögon utmärker dig som den nyligen dumpade, alkoholberoende och/eller giriga singelparasiten. I deras blickar kan då utläsas medlidande och ett mått av överseende. Klart står ju att du är en gäst, inbjuden av värdparet, så fullkomlig rynkning på näsan är inte möjlig. Inte så här tidigt på kvällen.

En annan baksida av om du tömmer ditt glas för snabbt, är att du måste hitta någonstans att göra av händerna. Detta blir problem då du är singel och inte kan rädda dig genom ögonblickligt hångel med man, sambo eller pojk-/flickvän. Skulle du vid den här tiden på kvällen som singel överfalla en i dina ögon lämplig kandidat, skulle detta naturligtvis vara underlag i övrigas ögon att sätta epitet som desperat, tragisk och pinsam till din person. Detta bör du till varje pris undvika.

Presentationen av karaktärerna sker under middagen. Här ställer du frågor som: Hur känner du värdparet? Vad jobbar du med? Var kommer du ifrån? Har du familj? En viktig egenskap vid sådana här tillfällen är att du kan presentera dig själv på ett bra sätt. Att svara med bara ett ord och inte själv ställa frågor, innebär idag inte bara att du är blyg utan i det närmaste socialt hopplös. Detta skall då vägas mot att inte bli för frispråkig, då du kan upplevas som megalomanisk och självcentrerad. Beroende på dina svar på ovanstående frågor blir du sedan inplacerad i en kategori utifrån vad som förväntas av dig under senare delen av kvällen.

Fördjupning och konfliktupptrappning. Nu har middagen klarats av och på de flesta håll har vinglasen eller ölglasen fyllts och tömts några gånger. Det är nu som diskussionerna djupnar angående de gemensamma samtalsnämnare man funnit under kvällen. Här skiljer sig filmens karaktärer åt. De som sitter kvar och diskuterar och de som nu tar de första trevande stegen ut på dansgolvet. Det sociala spelet bjuder att man dansar med olika personer och inte bara nekar. Här bör du dock inte ha intagit för mycket alkohol och du bör kontrollera din status vad gäller andedräkt och deoderant. I annat fall riskerar du att mötas av ett avmätt leende och din danspartner tackar för dansen så snart som låten börjar avtonas. Ber du om ytterligare en dans, så får du en tydlig indikation på ditt fiasko, då det skylls på matthet, eller nödvändigt toalettbesök.

Det är också beroende på dansgolvsbeteendet som svartsjukedraman eller ryktesspridning kan uppstå. Oavsett om du är part i ett förhållande eller singel, bör du inte prata eller dansa med någon (som inte är partnern) alltför länge eller många gånger. De andra karaktärerna har nu fällt upp sin radar och är på jakt efter smaskiga nyheter. I likhet med paparazzi tas ingen hänsyn till sanningshalt. Vill du verkligen elda på domen, lämna lokalen för luft tillsammans med personen du talat med. När ni en stund senare åter inträder i lokalen, har ni enligt övriga deltagares uppfattning hängivit er åt köttsliga lustar (något som ni själva är helt ovetande och omedvetna om).

Konfliktupplösningen. Ni konfronteras med de menande kommentarerna och blickarna. Trots ert sanningsenliga försvar, väljer merparten av filmens karaktärer att hålla fast vid sin bild. Det är den bild som bidrager till att göra dem till filmens hjältar och vinnare. Genom detta hamnar deras egna minimala fadäser i det sociala spelet i skuggan och de kan stolta lämna lokalen/filmduken med hedern i behåll. Den belackade får istället i avtoningen lämna scenen med svansen mellan benen och då filmen är slut, finns heller inget utrymme för upprättelse.
Det är ett misslyckande som förevigt är fastetsat ... du har fått en plump på ditt spelbräde och har förlorat en omgång i DET SOCIALA SPELET.