Kreativa uttryck - ett beroende för den suktande själen

Redan när jag var liten hade jag ett behov av att uttrycka mig. Ja, från början gavs behovet kanske inte främst utlopp i skrift, utan då användes de färdigheter eller former som bättre behärskades. Läsningen blev tidigt ett beroende och jag var fascinerad av att identifiera och pröva mig själv mot en rad olika typer av berättande och situationer. TV-serier och filmer trollband mig och så snart jag kunde formulera drömmar och mål sågs framtiden utstakad - skådespelare. Det var min sanna natur. Det handlade inte om berömmelse eller pengar. Istället byggde det på en längtan att få ge utlopp för alla tankar och känslor som bubblade inom mig.

Känslostämningar och mänskligt beteende fängslade min karaktär och jag ville lära mig om dem alla. Jag ville förstå de mäktiga sinnesförnimmelser som en människa kan erfara under sitt liv. Under ett ögonblick ville jag vara personen i boken eller filmen som älskade, hatade, svalt, dansade, sjöng eller sörjde. Jag ville förflytta mig från min vardag till 1700-talets Frankrike, 1850-talets Irland, 1910-talets Sverige eller 1940-talets USA. Ja, egentligen spelade inte den exakta tiden och platsen någon roll. Främst var syftet att vara en annan person, i en annan tid och på en annan plats. Jag hade redan hunnit tjusas av Charlie Chaplin, men där andra skrattade, grät jag.

Mina förstående föräldrar lät mig börja med barnteater. De hade redan upptäckt att jag hade en förmåga att ta för mig varje gång det handlade om uppträdanden på dagis, lekis och så småningom även i skolan. Jag tog mig an uppdragen i teatern (i studiefrämjandets regi) med hull och hår. Det var alltid en liten flicka med randigt hår, runda kinder och ständigt iakttagande blågrå ögon som stod längst fram i barnskaran omkring dramapedagogen. Vetgirigt tog hon till sig allt som sades och ville vara bäst. Hon ville fånga och imitera personers kroppsspråk och gångstil, vara mest avslappnad och mest övertygande i allt hon gjorde. I såväl andra som tredje klass spelade hon betydande (i mina barnögon) roller i skoluppsättningar, vilket gjorde att nederlaget i fjärde klass, då rollen som Maria i julspelet gick till en annan flicka, ledde till en omvälvande livskris. Vad hade hon gjort för fel? Hon slutade med teater (i alla fall under ett antal år).

I samband med att teatern hamnade på hyllan, så uppstod behovet av ett alternativt uttryckssätt. Tankar och känslor fanns i högsta grad kvar inuti och behövde få utlopp. Det var nu skrivandet blev ett måste. Det bara rann ut över papper och i anteckningsböcker. Fantasi och egna upplevelser - allt skulle ut och dokumenteras. Samtidigt fanns en otrolig självmedvetenhet och blygsel över det som nedpräntades. Även om drömmen var att det skulle finnas ett värde för någon annan med det som flödade ur mig i form av krumelurer och intog arken framför, så vågade jag inte riskera fiasko. Skrivandet blev enbart terapi. Det blev möjligheten att pröva alla de där undringarna och tankarna som uppstått till följd av böcker, TV-serier, filmer, teatern och naturligtvis mina egna erfarentheter av livet. Jag var tio år gammal, men kände mig så mycket äldre.

Ser jag idag tillbaka på dessa barnsliga, oerfarna och ganska banala alster som producerades under perioden från det att jag var tio år upp till tjugoårsåldern, kan jag småle. Det är ingen stor litteratur, nej, den är inte ens läsvärd. Trots det kan jag känna mig stolt och glad över det den representerar. Gemensamt för dessa texter är att de rymmer en nyfikenhet för både tider som varit och framtiden, det finns en tro på kärlek och människors inneboende godhet och där finns ett rättspathos och en medvetenhet om orättvisor samt vikten av att se den lilla människan. I dessa texter utvecklade jag min medvetenhet, mina kunskaper och gav utlopp för mina drömmar, men även mina mardrömmar. Texterna blir också tidsdokument. I dem syns spår av det som hände i det samhälle där jag växte upp. Konflikter, politiska missförhållanden, hjältedåd, kärlek, övergivenhet, rikdedom och fattigdom, svält, uppoffringar och död- allt behandlades. Jag vet att tankar väcktes av mordet på Olof Palme, Tjernobylkatastrofen, när järnridån föll mot östeuropa och muren raserades i Berlin. Kriget på Balkan skrämde och sammanblandades med oron över vad medlemskap i EG (EU) egentligen innebar. Dessa, då aktuella, företeelser blandades med liknande historiska händelser och ett stort mått fantasi.

Vid genomläsning av den uppsjö av tecken - vilka bildar ord, meningar, stycken - och som strömmat ur mig den senaste stunden, inser jag att jag även här givit fritt spelrum åt tankar och infall. Måhända hindrar det eventuella läsare att orka följa med i svängarna, men detta till trots tänker jag inte ändra på något. Istället får detta inlägg representera den fantastiska och unika roll som språk och skrivande kan spela för en enskild person. Det får representera hur man genom dessa kan realisera och befästa sina tankar, känslor och funderingar för såväl andra som för en själv. Det får helt enkelt representera det behov av att få uttrycka mig, som ännu ibland helt tar över min person.

Att skilja på mitt och ditt

Tjuvar, klåfingriga typer eller skurkar! Ja, det har alltid funnit människor som lagt beslag på persedlar som tillhör någon annan. Anledningarna till stölden kan vara en rad olika, men frågan är om målet någonsin rättfärdigar medlen i det här sammanhanget.

Emellanåt handlar det om stöld för att kunna överleva, medan det i andra fall har rört sig om ren girighet. I dagens Sverige, finns inte den första anledningen. Vi har ännu ett socialt skyddsnät och även om tiderna hårdnar nu med arbetslöshet och ekonomisk kris, så finns det där. Förlorar du ditt arbete genom uppsägning, så har du rätt till A-kassa förutsatt att du inte snålat under tíden du jobbat och ansett det en onödig utgift. Ett resonemang som jag inte riktigt förstår. Det handlar om att bidraga till skyddsnätet både för sig själv och sin nästa. Det kallas solidaritet. Ordet används idag av somliga som ett skällsord och av andra enkom i relation till resonemang om främlingsfientlighet. Hur man måste vara solidarisk med dem som kommer från andra länder till ett nytt samhälle (Detta är inte fel, samtidigt som jag ibland anser att det finns fler områden och människor som borde innefattas). Nåja, om vi backar en bit tillbaka till skyddsnätet. I de fall där A-kassa inte är aktuellt har vi en socialtjänst som bistår då det är helt hopplöst. Kravet de ställer är att man försöker lösa sin situation, vilket inte är orimligt för de flesta. I de fall där det är omöjligt, finns också hjälp att få. Detta gör att det inte finns NÅGON anledning att tillskansa sig någon annans ägodelar olovande.

Under loppet av ett halvår har personer i min omgivning blivit bestulna på kameror, cyklar, jackor och liknande. Varför?? Ja, för att någon klåfingrig person inte vet skillnaden på mitt och ditt. Dessa illitterata personer borde plocka upp närmsta språklexikon och slå upp dessa pronomen. De utgör antiteser till varandra, vilket torde göra relationen enkel att förstå. Om det inte är mitt så är det ditt. På något sätt har man istället gjort devisen: Mi casa es su casa! till någon slags norm. Fortfarande innebär den dock ett erbjudande ifrån den ägande parten. Visst finns det viktigare saker än prylar att hänga upp sig på. Dock är det inte det som är kärnan i min protest. Kärnan är principen och det faktum att den som stjäl inte har en aning om vad personen, vars ägodel blir tagen, har för situation. Kanske har personen sparat i ett år för att kunna köpa kameran och under den tiden levt väldigt sparsamt för att uppnå sin dröm. Kanske cyklar personen för att budgeten annars inte går ihop. Allt detta trampar man på då man för egen tillfredsställelse och girighets skull fräckt berövar personen hans eller hennes egendom.

Till er vars fingrar och sinnen kliar efter att lägga händerna på någon ANNANS tillhörigheter - tänk efter en extra gång och om det inte hjälper: SÅ JÄKLA LÅGT!!!!

//Velvet

Att ha drömmar och förväxla dem med mål

Redan som liten uppmuntras du att drömma. Det är på något sätt dina drömmar om framtiden, vad du skall uppnå och sträva efter, som skapar meningen med ditt liv. Dina föräldrar kan i processen spela en stor roll oavsett om det är deras avsikt eller inte. Det är dock deras inställning till dig, deras drömmar och de förutsättningar som du upplever i deras sällskap, som danar dina drömmar dagligen från det att du är en halvmeter hög och upp till tidiga tonåren.


En del föräldrar har lärt sig att de i alla lägen skall stötta sina barn. Även när barnet i sandlådan kastar en spade på ett annat barn, kan dessa föräldrar vända händelseförloppet till att deras barn inte gjort något fel. Att deras barn agerat så, har naturligtvis att göra med att han/hon redan drömmer om att bli diskuskastare och nu bara övade. Det andra barnet borde ha förståelse för detta. Samma barn kommer senare i handbollslaget vilja ha alla passningar, avlossa alla skott mot mål, samt klaga på sina medspelare för sina egna misstag. Hade medspelarna bara passat bättre, eller sprungit i den lucka som barnet tänkt eller liknande, så hade det gått bättre.


Dessa barn kan nå framgång i unga (och ibland även vuxna) år. Frågan är dock vad som händer om, eller när, den dag kommer då de inser att de drömmar som de uppnått egentligen är föräldrarnas? För i en sådan relation med föräldrarna blir barnet också oerhört beroende av att bli skyddad och framlyft utav dessa. Ofta kan personerna runt omkring bli ganska trötta på att alltid anses vara skyldiga till att misstag begåtts och inte känna någon större lust att stötta när personen en vacker dag inte kan gömma sig från sin egen inblandning och sina egna imperfektioner.


En annan grupp är den där föräldrarna ställer omåttliga krav och hur än barnet försöker, så lyckas det inte leva upp till den perfekta bilden som föräldrarna efterfrågar. Det som kan vara lurigt i det här fallet är vissa föräldrarna kanske inte ens önskar perfektionen, men det är de signaler som de omedvetet ger barnet. Ibland kan deras (låt oss kalla det) krav vara tänkta att skydda barnet. De vill helt enkelt inte att barnet skall bli sårat genom att höra det som kan ses som negativt i dess prestationer, så föräldrarna talar om det först. De kan ju lägga fram det på ett snällare sätt, så att barnet kan försvara sig om någon annan säger något, tror de. I andra fall är det helt enkelt så att det är höga krav som ställs och barnet kämpar ständigt för att duga.

I vilket fall som helst, kan detta leda till vissa ganska orealistiska måluppsättningar. Kanske har du som barn svårt för matematik, men för att leva upp till förväntningarna satsar du på att bli kärnfysiker och genomlever brutalt besvärliga år under gymnasietiden, för naturvetenskapliga programmet är det enda rätta. Det kan också bli så att du vid frågan om vad du drömmer om kan svara: Jag vill vinna nobelpriset i litteratur samt vinna en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll. Underförstått förstår vi att personen tycker om att skriva samt teater/film. Drömmarna är dock mindre realistiska och målen aningen högt satta. Det handlar inte om: Jag vill försöka skriva färdigt ett litterärt verk och få det publicerat! Eller: Jag tycker om teater och skulle vilja se om jag kan gå med i en teatergrupp, kanske arbeta som skådespelare. Drömmar är naturligtvis aldrig fel, men då drömmarna förväxlas med mål, kan utgången bli bitter. För vad händer om du bara har dessa höglygande drömmar, men aldrig ens kommer i närheten av att uppnå dem?


Diskussionen av föräldrarnas roll har kanske fått ta lite för stor plats här. Poängen är bara att den har viss betydelse. Självklart har majoriteten av alla föräldrar sitt barns bästa för sina ögon och kämpar för att stötta och hjälpa. Syftet här är bara att lyfta fram vissa problematiker och fallgropar som kan finnas (OBS! Det är rena spekulationer baserade på iakttageler, ej forskning).


Idag verkar det finnas en enorm diskrepans mellan drömmar och mål å ena sidan samt vilja och driv att uppnå dem å andra sidan. Detta leder emellanåt till disharmoni, cynism och stress hos många. Vi målar upp högtflygande mål, där kändisskap är ett av de mer populära i nuläget. Ofta vill vi dock att det skall fungera som på film, det vill säga; vi vill att någon plötsligt skall se vår unika talang och komma fram till oss på gatan, för att vi sedan skall lyftas upp till stjärnstatus, egentligen utan att behöva arbeta på det. Vi vill att den första publikation vi skickar in till ett förlag eller en tidskrift omedelbart skall uppmärksammas och ge renommé. Vi vill att om vi sjunger i duschen, så skall grannen råka vara talangscout som omedelbart kontaktar den ryktbare skivproducenten. Vi går genom livet väntande ... och blir besvikna när ingen ser den unikhet och talang som vi besitter.


Detta är en bild som uppmuntrats och etablerats i samhället idag och då även hos de yngre generationerna. Undertecknad har inte för avsikt att detta uppfattas som en anklagelse, men önskar att riskerna beräknas. Dessa enorma krav på att LYCKAS, på att förväntas ha mål, men inte ges verktyg för att kunna uppnå dem, bidrar till känslan av otillräcklighet, vilket leder till mass-apati. Vi blir som en följd mer skeptiska och ser fler skavanker hos dem omkring oss. För att skymma de egna misstagen, projicerar vi över dem på vår omgivning, för att kunna belägga vårt eget existensberättigande. Resonemanget blir: Jag kanske inte kan nå upp till alla förväntingar och alla mål jag har, men det kan å andra sidan inte du heller!

Så, kära medmänniskor, dröm vidare - men förväxla inte drömmarna med verklighet - förväxla dem inte med mål! Låt drömmar få vara vackra fantasier med guldkant, som förgyller tillvaron istället för att fördunkla den med stress, press och en känsla av otillräcklighet.

Vilken vuxen är du? Eller vägrar du vara vuxen?

Vuxen. Ja, det är ett ord som skrämmer många idag, men som för andra är något att leva efter. Själv är jag oerhört delad när jag hör ordet. Min egen uppfattning om dess innebörd kan jag leva med och ja, där tillhör jag strävansgruppen, men sedan finns också den andra sidan av myntet.

Det som fångat mitt intresse i allt detta är att jag i så många situationer numer känner mig som ett UFO i umgänget med min omgivning. Om man är väldigt krass och sätter epitet (vilket jag tänker tillåta mig att vara och göra här), så finns det några olika möjliga kategorier att dela in inställningar i. Jag väljer att renodla och vara ganska överdrivande, för att göra skillnaden tydlig. Utöver dessa kategorier så finns min kategori, vilken är en slags muterad hybrid mellan de övriga. Kanske är det några av er som kommer att känna igen er i beskrivningarna och då får ni gärna påkalla min uppmärksamhet, för alltsom oftast känner jag mig ganska ensam om min egendomliga livsinställning. Jag vill också poängtera att i min överdrift kanske jag riskerar att låta dömande och kritisk gällande någon specifik kategori. Det är inte min mening. Porträtten är karikatyrer och gjorda med värme.

De mest framträdande kategorierna som jag har träffat på är å ena sidan de som gör allt för att inte förknippas med vuxenhet. Det är de som anser ordet vara ett skällsord, ett misslyckande och allmänt livsnederlag. Å andra sidan finns det de som när de uppnår en viss ålder, eller uppfyller vissa så kallade livsmål på vägen, som istället hellre skulle dö än att försätta sig i pinsamma och med den omogna ungdomen förknippade situationer. Dessa personer vill bli tagna på största möjliga aaaaallvar.

Den första kategorin är den som skulle himla med ögonen och knorra stort om någon ens nämnde ordet parmiddag. Samma reaktion uppstår vid en rad andra tillfällen, såsom yppande kring skapande av fasta rutiner och om O.S.A. infaller tidigare än tre dagar innan evenemanget. I dessas ögon styrs livet av vad som känns lustfyllt för stunden. Ord som ansvar, hänsyn och praktiskhet tyder på tråkighet, konservatism och skrämmande vardaglighet. De vill leva ut det jobbiga och tråkiga via filmer, tv-serier, dataspel och andra fiktiva världar, där de kan ta en paus och hämta lite godis, en kopp kaffe, eller ett glas vin. Är filmen dålig, kan de faktiskt välja att inte se klart den. Den valmöjligheten fattas dem när de hamnar på parmiddagen, där det sociala spelet hindrar ett alltför abrupt uppbrott. Idets behov strävar ständigt efter att tillfredsställas och lämnar litet utrymme för att ta in omgivningen.

Kategori nummer två däremot sätter istället ett stort värde i den ordnade form som parmiddagen innebär. Inte nog med att de förtjust anordnar dem, utan de är noga med att poängtera att det just är en tillställning för par. De samlar inte ihop ett gäng och inser att slumpen gjort att det är lika många kvinnor som män, o nej, utan istället är det nogsamt planerat och uträknat. Orsaken till denna stolthet baseras på en känsla av att ha kommit längre än många andra i sin omgivning. Det finns ett behov av att lämna den besvärliga och omvälvande tonårstiden, för den logiska och ordnade vuxenheten. Genom sina val visar de att de lämnat id-beteendet bakom sig och nu är världsvana och medvetet fulländade jag, med klara inslag av Super-ego (överjaget). Samtalsämnen som är gångbara beror lite på hur många livsmål som bockats av hittills. Det kan röra sig om vitvaror, gardiner, tekniska prylar och gemensamma resor. Finns det barn i bilden eller graviditeter är dessa saker självskrivna ämnen. Positivt med den här kategorin är hänsynstagandet till andra individer. Det finns grundläggande regler som gör att du meddelar dig i god tid och genuint vill leva ut din roll väl.

Det finns även en tredje kategori, där man blandar de bägge tidigare nämnda kategorierna, men där man väljer valda inslag av dessa. Den är en variant av den kategori som jag själv bekänner mig till. Den här kategorin kan anamma den så kallade nördigheten från den förstnämnda. Ofta upphöjs då ett intresse till en slags intellektualiserad version, som visar på en personlig bredd. Vad detta kan vara beror lite på vilken generation man tillhör. Det blir en sammanförande faktor, som etablerar vuxenheten genom att vara tids- och generationsbunden. Väljer du dock att stå utanför dessa av kollektivet ansedda nördigheter, kan du hamna utanför kategori tre. Vidare bibehåller kategori tre vikten av hur deras hem uppfattas. Hemmet är en spegel av din personlighet och etablerar hur lyckad du är på vuxenskalan. Kategori tre anses ofta vara den perfekta blandningen av medveten lekfullhet och vuxenhetens välordning.

Ja, så är vi då framme vid kategori fyra, undertecknads kaotiska kategori. Som varande en naiv idealist, vill man sammanföra de två världarna till en romantiserad och rosaskimrande enhet. Ansvar är bra. Om alla tar sitt ansvar, så kan alla bli lyckliga och må bra. Då faller det inte på någras tyngda axlar. Filmerna och tv-serierna kan vara måttsnören, så se så många som möjligt och lev efter dem. Om man kämpar för fred, om man kämpar för kärleken och sina närmaste, ja, då kommer belöningen tillslut. De yttre aspekterna är oviktiga - vem bryr sig om sitt hem och sin trädgård? Vem måste ha den senaste tekniska utrustningen!? Lojalitet hindrar att du alltid följer ditt id, vilket allt som oftast struntar i om du sviker eller inte. Kanske låter det fint och som om jag placerar denna kategori på piedistal - men då har ni gravt missuppfattat. Här handlar det inte om att kaos är granne med Gud. Här handlar det om två oförenliga ytterligheter - för hur kan man stå med en fot fastvuxen i verkligheten och en annan lika cementerad i fantasin. När de två sätts i rörelse - vart hamnar du då?

Vuxen. Det fascinerar mig hur stor inverkan ett sådant litet ord kan ha på de val vi gör. Rädslan för än det ena, än det andra skapar läger, vilka ibland blir svåra att överbrygga. Varför läggs så stor vikt vid det? För mig är det ett mysterium.

Att vara ett barn av sin tid

Ibland känner jag mig lurad. Jag vet inte om jag är ensam om det, men jag har en misstanke om att så inte är fallet. Som varande 70-talist, det vill säga en av dessa personer som av många äldre generationer anses sakna driv och som av de yngre anses vara mesig, mjäkig och obeslutsam, måste jag nu skriva ett förklarande inlägg.

När jag och mina jämnåriga var små, gjordes barnprogram med tydliga politiskt och moraliskt korrekta budskap. Proggrörelsen och punken nådde sina höjpunkter och som barn av vår tid kunde vi knappast undvika att påverkas. Själv gick jag på dagis där personalen bl.a. utgjordes av en engagerad miljö- och människorättshippie och en lika medveten dramapedagog. Under musikstunderna sjöngs sånger av bland andra Nationalteatern. Döm min förvåning när jag senare i vuxnare ålder insåg budskapen och texternas innebörd, vilka hade gått mig aningen förbi när jag var fyra år gammal och bara tyckte att musikstunderna var mysiga.

Jag minns också min lycka över att få prenumerera på Bamsetidningar. Morfar var min stora idol, då det var han som stod för betalningen av prenumerationen. Mina kusiner fick istället Kalle Anka, men min humanistiska ömma moder ansåg budskapet där vara olämpligt. Kalle Anka var en ogin, egoistisk och beräknande liten anka och hans farbror Joakim skall vi inte tala om; en rik kapitalist som inte tvekade inför att ibland lura även sitt eget kött och blod. Bamse å andra sidan var världens snällaste björn, som med sina lojala vänner bekämpade ondskan, vilken personifierades i karaktärer som kapitalisten Krösus Sork och den fuskande och opålitlige Vargen (även om den senare så småningom omvändes). Min mors inställning har ändrats under årens lopp. Hon är nu en av dem som är mest fascinerad över det etiska dilemmat i beskrivningen av Bamse som en drogberoende liten björn, som ger sig på de oliktänkande och slänger upp dem i träden. En björn vars vänner utgörs av en liten rädd kanin som inte vågar säga emot och en konform sköldpadda som vägrar åsidosätta sina egna vanor och behov oavsett om hans vänner är i fara.

I början och mitten av 80-talet, när jag närmade mig 10-årsåldern, gick bilder ut i etern från Etiopien. Där rådde svält och missförhållanden. Eftersom det bara fanns två tv-kanaler och då Aktuellt och Rapport var heliga för föräldragenerationen, satt även jag och såg dessa bilder. I skolan reagerade man genast. Det rätta och riktiga var naturligtvis att göra barnen medvetna om hur bra de hade det och hur synd det var om barnen i Etiopien. Detta gjorde att man som barn omedelbart skuldbelades om man inte åt upp maten i bamba (skolmatsalen). Det basunerades då ut att man var otacksam och borde tänka på att det fanns de barn som inte fick någon mat alls och som svalt.

Skuldbeläggningen var dock inte nog. Åtminstone utgick det på min grundskola ett påbud att alla mellanstadiebarn skulle rita bidrag till en Fredskalender. De finaste och bästa bidragen valdes ut (av lärarna - inte sällan var det lärarbarnens alster som vann) och trycktes upp. Varje elev fick sedan i uppgift att sälja åtminstone ett minimiantal kalendrar (allt som oftast fick släkten hålla god min och punga ut med pengarna för att trösta det förtvivlade barnet). Tillsammans med de duktiga barn vars alster blev utvalda, premierades även de som sålde flest kalendrar. Dessa var extra goda människor. Jag behöver förmodligen inte tala om att de barn vars konstnärlighet ansågs bäst även fick sålt flest kalendrar. Det är ju mer lockande för släkten att köpa en kalender när deras eget kött och blod är representerat. Kombinera denna erfarenhet med galor som Band Aid och bilden av vår (70-talisternas) fostran klarnar.

Vad vill jag då få sagt med denna resa genom memory lane? Jo, min generation har aldrig haft en chans att inte bli drömmare. Vi skall kämpa mot orättvisorna och misslyckas vi blir skuldbördan enorm. Detta gör att vi ofta väljer en av två vägar. En del av oss blir självuppoffrande så till den milda grad att vi tillslut inte vet var vår vilja börjar och någon annans tar vid. Vi är rädda att inte ta hänsyn till vår omvärld och välja den rätta vägen - att vara en Varg istället för en Lille Skutt eller Bamse. Samtidigt skall vi vara ledande i förbättringsarbetet. Självständigt skall vi undvika skulden genom att vara BÄST. Vi vill tillhöra skaran som får sina alster publicerade i Fredskalendern om det så innebär att vi får jobba dygnet runt. Lyckas vi med vår karriär, så gynnas våra barn genom att världen blir en bättre plats. Inte kan de väl då klaga på att vi inte kommer ifrån jobbet i tid?

Den andra vägen innebär istället att skuldbördan blir så stor att vi helt enkelt inte orkar bry oss. Vi gör revolt. Tvingade att alltid tänka på andra under uppväxten ger en motreaktion: Jag ser om mig själv, för andra är jag så infernaliskt trött på. Är det konstigt att du blir disillusionerad när du ser dig sviken en femtioandra gång av någon som inte fostrats i sann 70-talsanda? Är det konstigt att du resignerar när du avslöjar att Bamse just var en drogberoende liten björn som hastigt dömde folk i sin omgivning? Är det konstigt att det då är svårt att vända en redan blånad andra kind till.

Ibland känner jag mig helt enkelt lurad ...

Det sociala spelet

När man samlar ca 70 personer i en festlokal, presenteras man inför en film som man får tillfälle att betrakta från första bänk. Denna film presenterar i överflöd intressanta och intrikata karaktärer, vilka under de närmaste timmarna troligen kommer att genomgå en rad förändringsprocesser. Filmens titel skulle lite passande kunna vara: Det sociala spelet.

Anslaget är då filmens karaktärer anländer, fulla av förväntan, iklädda sina bästa masker (läs klädkod, smink och bling). De antar den avvaktande posen och spanar försiktigt omkring sig för att inte avslöja sin nyfikenhet. De vill trots allt framstå som världsvana och inte utmärka sig så att sus och dus uppstår runt deras person redan från början. Räddaren i nöden är fördrinken. Det är dock viktigt att du inte häver i dig innehållet i glaset för fort. Det är då du i de försiktigt spanandes ögon utmärker dig som den nyligen dumpade, alkoholberoende och/eller giriga singelparasiten. I deras blickar kan då utläsas medlidande och ett mått av överseende. Klart står ju att du är en gäst, inbjuden av värdparet, så fullkomlig rynkning på näsan är inte möjlig. Inte så här tidigt på kvällen.

En annan baksida av om du tömmer ditt glas för snabbt, är att du måste hitta någonstans att göra av händerna. Detta blir problem då du är singel och inte kan rädda dig genom ögonblickligt hångel med man, sambo eller pojk-/flickvän. Skulle du vid den här tiden på kvällen som singel överfalla en i dina ögon lämplig kandidat, skulle detta naturligtvis vara underlag i övrigas ögon att sätta epitet som desperat, tragisk och pinsam till din person. Detta bör du till varje pris undvika.

Presentationen av karaktärerna sker under middagen. Här ställer du frågor som: Hur känner du värdparet? Vad jobbar du med? Var kommer du ifrån? Har du familj? En viktig egenskap vid sådana här tillfällen är att du kan presentera dig själv på ett bra sätt. Att svara med bara ett ord och inte själv ställa frågor, innebär idag inte bara att du är blyg utan i det närmaste socialt hopplös. Detta skall då vägas mot att inte bli för frispråkig, då du kan upplevas som megalomanisk och självcentrerad. Beroende på dina svar på ovanstående frågor blir du sedan inplacerad i en kategori utifrån vad som förväntas av dig under senare delen av kvällen.

Fördjupning och konfliktupptrappning. Nu har middagen klarats av och på de flesta håll har vinglasen eller ölglasen fyllts och tömts några gånger. Det är nu som diskussionerna djupnar angående de gemensamma samtalsnämnare man funnit under kvällen. Här skiljer sig filmens karaktärer åt. De som sitter kvar och diskuterar och de som nu tar de första trevande stegen ut på dansgolvet. Det sociala spelet bjuder att man dansar med olika personer och inte bara nekar. Här bör du dock inte ha intagit för mycket alkohol och du bör kontrollera din status vad gäller andedräkt och deoderant. I annat fall riskerar du att mötas av ett avmätt leende och din danspartner tackar för dansen så snart som låten börjar avtonas. Ber du om ytterligare en dans, så får du en tydlig indikation på ditt fiasko, då det skylls på matthet, eller nödvändigt toalettbesök.

Det är också beroende på dansgolvsbeteendet som svartsjukedraman eller ryktesspridning kan uppstå. Oavsett om du är part i ett förhållande eller singel, bör du inte prata eller dansa med någon (som inte är partnern) alltför länge eller många gånger. De andra karaktärerna har nu fällt upp sin radar och är på jakt efter smaskiga nyheter. I likhet med paparazzi tas ingen hänsyn till sanningshalt. Vill du verkligen elda på domen, lämna lokalen för luft tillsammans med personen du talat med. När ni en stund senare åter inträder i lokalen, har ni enligt övriga deltagares uppfattning hängivit er åt köttsliga lustar (något som ni själva är helt ovetande och omedvetna om).

Konfliktupplösningen. Ni konfronteras med de menande kommentarerna och blickarna. Trots ert sanningsenliga försvar, väljer merparten av filmens karaktärer att hålla fast vid sin bild. Det är den bild som bidrager till att göra dem till filmens hjältar och vinnare. Genom detta hamnar deras egna minimala fadäser i det sociala spelet i skuggan och de kan stolta lämna lokalen/filmduken med hedern i behåll. Den belackade får istället i avtoningen lämna scenen med svansen mellan benen och då filmen är slut, finns heller inget utrymme för upprättelse.
Det är ett misslyckande som förevigt är fastetsat ... du har fått en plump på ditt spelbräde och har förlorat en omgång i DET SOCIALA SPELET.